Agnes

Biljetten är köpt och väskan är så gott som färdigpackad.
Känns bra när jag tänker på skåne, båstad och vännerna där nere.

Men skola : Nej. Det vrider sig verkligen i magen. Jag behöver inte den mer nu. Jag vill bli vuxen, lära mig viktiga saker. Slippa vara på ett visst ställe mellan vissa bestämda klockslag för att göra något som någon snubbe bestämt bara för att jag ska  få det betyg jag är ute efter. Bara För att "komma vidareoch långt i livet." Men jag orkar inte bli betygsatt för att kunna fortsätta framåt. Jag klarar mig bra ändå. Känner mig ärligt talat ite rebellisk. Skön känlsa på nåt vis ändå.

Men det är inte bara skolan som tynger nu i söndagsnatten känner jag.
Vissa kanske inte tycker det är "rätt" att sprida hur man känner över internet. Men jag tänker göra det just nu i alla fall. (som sagt, en aning rebellisk.)
Det är skönt att skriva. Och just nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. Jag vill vända mig till alla, alla som någonsin betytt eller betyder något för mig.
 Men jag vågar inte. Jag vill inte vara svag inför er. Det är jag som ska bära er, ni ska inte bära mig.
 Därför väljer jag att vara svag inför dataskärmen. För jag vet att ni, en del av er  alla fall,  läser min blogg, ni som jag kanske vill vända mig till men inte riktigt vågar. Och det är för guds skull inte ert fel. Det är bara jag och mina krav. Och jag klandrar er inte nu. Absolut inte. Jag måste bara få detta ur mig.
Så till saken: Jag orkar inte leva två liv längre. Ett i skåne. Och ett här. Båda är på sina sätt bra. Båda är på sina sätt dåliga. Vet ni hur ofta jag önskar att jag gjorde som ni andra här hemma? Att jag, precis som ni valde platen. Estet för min del. Eller media. SPIK, kanske. Jag vet inte.
 Det känns ibland som jag svikit er. Har jag det? Idag när jag träffade några vänner sa ni : "faan, va trälig du är som åker imorron igen" Och när jag sa till en annan vän : " komiskt, du pratar och är mer vän med min mamma än med mig nuför tiden (detta var dock lite skämt från min sida") svarade vännen : "men du får ju skylla dig själv nu när du har flyttat härifrån".Jag vet att ni kanske inte mena något illa.
Ni kanske bara tycker det är tråkigt att jag lämnat stan. Inte vet jag.
O herre gud ! det tycker väl jag med. Men jag är ju inte död? Jag finns fortfarande kvar. Jag kommer ju hem. Och jag vill fortfarande vara med er lika mycket som innan, innan gymnasiet, så mycket jag kan.
Jag vill som sagt inte ge någon skulden . Men visst hade saker och ting varit så mycket enklare om jag blivit kvar här? Om jag gjort som ni?

/ ANGIE.